Bar 3

1Herre, du Allsmäktige, du Israels Gud, ett betryckt sinne och en bedrövad ande ropar till dig. 2Hör, o Herre, och förbarma dig, ty du är en barmhärtig Gud; ja, förbarma dig, ty vi hava syndat mot dig. 3Du tronar ju till evig tid, men vi förgås till evig tid. 4Herre, du Allsmäktige, du Israels Gud, hör den bön som uppsändes av de döda bland Israel och av barnen till dem som syndade mot dig, dessa som icke hörde på vad du, deras Gud, hade talat, varför ock olyckan nu vilar på oss. 5Tänk icke på våra fäders missgärningar, utan tänk nu i denna tid på din arm och på ditt namn. 6Ty du är Herren, vår Gud, och vi vilja prisa dig, o Herre; 7det är ju därför som du har ingivit din fruktan i våra hjärtan, så ock förmågan att åkalla ditt namn. Ja, vi vilja prisa dig i det land där vi leva i fångenskap, ty vi hava från våra hjärtan skilt all den orättfärdighet som våra fäder begingo, de som syndade mot dig. 8Se, ännu i denna dag leva vi här i vår fångenskap, i det land dit du har fördrivit oss, till att vara ett föremål för smälek och förbannelse, och till att göra bot för alla de missgärningar som våra fäder hava begått, de som avföllo från Herren, vår Gud.»

^{a b c d e f g h i j k l m n o p q r s}

En sång om visheten.

9Hör, o Israel, livets bud, lyssnen, så att I lären förstånd. 10Varav kommer det, Israel, varav kommer det att du är i fiendeland,

att du har åldrats i främmande land,

att du har blivit oren likasom de döda, 11att du har blivit aktad lik dem som hava farit ned i dödsriket? 12Jo, du har övergivit vishetens källa. 13Om du hade vandrat på Guds väg,

så skulle du hava fått bo i trygghet för alltid. 14Så låt nu lära dig var man finner förstånd,

var man finner styrka och insikt,

för att du tillika må förnimma var man finner lång levnad och liv,

var ljus för ögonen och var frid äro att finna.

15Vem har funnit den plats där visheten bor,

och vem har trätt in i hennes förrådshus? 16Var äro folkens furstar

och de som härskade över markens djur? 17Var äro de som lekte med himmelens fåglar

och samlade silver och guld,

som människorna satte sin lit till?

Ja, det fanns icke någon gräns för deras förvärv. 18Var äro de som arbetade i silver med sådan omsorg

att man icke kan utgrunda deras verk? 19De hava försvunnit och farit ned i dödsriket,

och andra hava uppstått i deras ställe. 20Yngre släkten fingo se ljuset,

och de fingo bo på jorden,

men vishetens väg lärde de icke känna 21och förstodo icke hennes stigar;

ej heller deras barn vinnlade sig om henne,

utan de höllo sig fjärran ifrån hennes väg. 22Icke hörde man om henne i Kanaan,

och ej skådade man henne i Teman. 23Och Hagars barn, som sökte efter insikt på jorden,

köpmännen från Merran och Teman,

och fabeldiktarna och kunskapssökarna -

vishetens väg lärde de icke känna,

och hennes stigar hade de icke i minne.

24O Israel, huru stor är icke Guds boning,

och huru vidsträckt det hus som han besitter! 25Stort är det och utan ände,

högt är det och utan mått. 26Där blevo jättarna till, de allt ifrån urtiden namnkunniga;

väldiga voro de till gestalt, förfarna i att strida. 27Men icke var det dessa som Gud utvalde,

och icke var det för dem som han öppnade väg till visheten. 28Nej, de förgingos, eftersom de icke hade förstånd,

de förgingos för sin oförnuftighets skull.

29Vem har farit upp till himmelen och hämtat visheten

och fört henne ned från molnen? 30Vem har farit tvärs över havet och funnit henne,

och vem kan förvärva henne för utvalt guld? 31Ingen finnes, som känner hennes väg,

och ingen som aktar på hennes stig. 32Men han som vet allting, han känner henne;

han har funnit henne genom sin insikt,

han som har danat jorden för evig tid

och uppfyllt den med fyrfotadjur; 33han som sänder ljungelden åstad, och den går,

som kallar på den, och den lyder honom med bävan. 34Och stjärnorna lysa på sina poster och glädja sig; 35 35han kallar på dem, och de svara: »Här äro vi.»

De lysa med glädje inför honom som har skapat dem.

36Sådan är vår Gud;

ingen annan gäller något i jämförelse med honom. Han utrönte all vishetens väg

och gav henne åt Jakob, sin tjänare,

och åt Israel, sin älskade.Därefter blev hon skådad på jorden

och hade sin umgängelse bland människorna.

37